Ridkonsten
François Robichon de la Guérinière, född 1688, död 1751. François var verksam i Frankrike som beridare och hovstallmästare hos Ludvig XV mellan 1730 till 1751. Han publicerade 1733 sin bok École de Cavalerie som anses vara den sista stora verket om klassiskridkonst efter Pluvinel och Newcastle.
Den svenska översättningen är baserat på den tyska översättningen. Tyvärr så vet vi inte namnet på översättare mer än att han var en fd. Kavalleriofficer. Den svenska översättningen är tryckt 1828.
Nedan är ett kapitel i denna fantastiska bok. Tanken är att skriva rent kapitel för kapitel.
/Kavallerist Henrik Clasén
Sid 394-402 Nittonde Kapitlet Andra Delen: Om kavallerihästar
Krigskonsten och ridkonsten kunna ömsesidigt tacka varandra for stora fördelar. Genom den förra öfvertygades man om nödigheten att rikligt kunna föra sin häst, och denna erfarenhet föranledde reglors faställande till ernående af detta ändamål. Härifrån fastställande leder sig inrättningen af ridskolor, hvilka stora furstar
alltid ansågo för en ära att beskydda. Dessa omnämnda, i verkställighet satta grundsatser
och reglor hafva bidragit till nogrannheten i krigsmaktens olika rörelser, hvarom man lätt öfvertygas då man eftesinnar att hvarje manege syftar på en kavallerie evolution.
Spansk skridt till exempel gifver hästen en hög och ädel rörelse framför en trupp.
När hästen läres att gå sidvärts (travers) så vänjes han att gå undan för skenkeln då från flyglarne slutas till midteln i en squadron.
Medelst volter upphinnes och omringas hurtigt fiendens kruppa. Passader medföra den nytta, att hastigt kunna komma emot honom och snabbt återvända.
Genom hela och halfva pirouetter har man lättare för att vända sig omkring under en strid.
Om hög manege just icke förskaffar någon fördel af detta slag, så äger den åtminstone den, att bibringa hästen erforderlig lätthet, att kunna sätta öfver grafvar och hackar, hvilket bidrager till ryttarens säkerhet och bevarande.
Slutligen är det otvifvelaktigt, att ju utgången af de mesta militairiska rörelser beror på truppens likformiga rörelser, och att denna likformighet endast härleder sig från en riktig undervisning; då däremot de oordningar, som ofta kunna uppkomma i en squadron, vanligen förorsakas genom dåligt dresserande eller illa förda hästar.
Skulle dylika betraktelser icke göra tillfyllest att vederlägga några grundlösa kritiker öfver undervisningen i våra ridskolor. Förvandtskapen mellan dessa begge konster har derföre äggat adelns ifver, att förvärfva skicklighet i ridkonsten, för att med mer nytta kunna tjena fäderneslandet och sina furstar. I anledning af denna berömvärda bevekelsegrund, halva de gamle beridarne bemödat sig att gifva det allmänna medel i händerna till dugliga kavalleri hästens dresserande hvaruti jag endast följer deras efterdöme, när jag söker att förklara |hvad nyttigt de hafva sagt i detta ämne.
Hos en kavalleri-häst har man två saker all iakttaga: hans naturliga egenskaper och de reglor, som höra följas vid dess dressering.
En till krigstjenst bestämd häst bör vara medelmåttig stor, nemligen nio qvarter, tre till fyra tum hög, hvilket är storleken på de hästar, som antagas vid nästan alla kavalleri corpse i Frankrike. Han bör hafva god mun, hålla hufvudet stadigt, och vara lätt i handen. De som söka ett fullkomligt stöd hos en kavalleri-häst, irra sig emedan han af trötthet lägger sig på handen och munstycket. Han bör hafva en god natur, vara from, pålitlig, orädd och senstark; men likväl ej hafva en styrka, som faller ryttare besvärlig, utan som förenas med smidighet och böjlighet. Han bör vara känslig för sporrarne, och hafva goda hancher, så att han fort och skarpt kan springa af och an, samt vid arrêt vara stadgad och lätt. Han får ej på något sätt vara odygdig eller skygg; ty om han också hade styrka nog för ändamålet och vore satt i lydnad, så kunde han efter några hvilodagar eller genom en dålig hand låter falla på sina förra oarter. Då man alltid får vara på sin vakt med sådana hästar, så duga de endast vid en ridskola, emedan det vore för mycket att på en gång hafva sin fiende att bekämpa, och sin häst att förbättra. De värsta odygder hos en kavalleri häst äro, att han biter och kastar sig på andra hästar, emedan, då han upphettas of striden, kan man ej hindra dessa fel.
Finnas nyss beskifne egenskaper hos hästen, kan han lätt dresseras till kavalleritjenst, om ryttaren följer de af mig uppgifna föreskrifter, hvilka afse hästens smidighet och lydnad, så att han göres skicklig att villigt och snabbt lyda hand och ben. Han gör detta lätt, när han genom trafven blifvit ledig, och genom öfning fast i bogen inåt och kruppan mot väggen, när han lärt att qvickt och lätt vända på krigsvolter d.v.s. på en cirkel med halfva kruppan inåt, när han på den raka passade-linien visar sig lydig, går bra, och vid dess begge ändar lätt och otvunget samlar sig, och åt begge händer gör halfva volten, samt när han lärt att snabbt och vigt göra hela och halfva pirouetter. Detta är det väsendtligaste som bör bibringas en kavalleri-häst i afseende på smidighet och lydnad. Men en annan alldeles nödvändig sak är, att han vänjes vid vapenbuller, skott, krutrök, larmet af trummor, trumpeter, och rörelsen af blottade vapen.
Det gifves ganska goda hästar, hvilka vid anblicken af ett eller flera, af. dessa föremål darra af förskräckelse och änskönt de hafva känsliga laner och god mun, förlora de likväl all känsel för betsel; sporrar, och följaktligen för hvarje annat hjelpmedel eller straff, och öfverlämna sig åt en sällsam egensinnighet, blott för att undvika det fruktade föremålet. Sådana hästar böra till och med, sedan de äro dresserade, hållas i ständig öfning, emedan genom hvila deras fruktan förnyas, att bevis på, att medfödda oarter ej med bästa skicklighet kunna helt och hållet utrotas eller öfvervinnas.
Det kortaste och enklaste medel att inom kort tid vänja hästar vid vapenbuller, skott och annat krigiskt larmar, är såsom Herr de la Broue säger: att förnämligt vid den tiden då hafrefoder gifves, stallet afskjuta en pistol, och en gång om dagen låta en stalldräng slå på en trumma. Efter någon tid skola hästarna lika så mycket fröjda sig åt detta buller, som förut åt fodertråget.
Det gifves hästar, som vid minsta larm så förskräckas, att de stå orörliga med framåt spännda öron, visa det hvita ögonen; hvilka de vrida rundt omkring i hufvudet, darra och svettas af räddhåga, samt utan att röra käfterne hålla en tapp hö mellan tänderna, och slutligen kasta sig upp i krubban ,eller på tvärs i spiltan; men genom tålamod och ofortrutenhet vinner en förnuftig ryttare äfven sitt ändamål med hästar af denna natur.
Hästar kunna äfven vänjas vid skott på ett annat sätt, hvilket jag ofta sjelf användt och äfven sett andra bruka; man fäster dem nemligen emellan pelarerne, der de lätt och utan fara kunna vänjas vid, allt hvad de äro rädda for. I början visar man dem en oladdad pistol, låter dem lukta derpå, och knäpper med låset, emedan många frukta för slamret af knäppen när låset spännes upp; och när de äro vanda, härvid, så afbränner man fängkrutet på långt afstånd framför, med ryggen vänd emot hästen, går derefter till honom och låter honom lukta på pistolen, så att han vänjes vid, lukten af röken. Vid annalkandet bör man alltid klappa honom och gifva honom något att tugga på; ty endast genom mildhet och smek göres detta kreatur tamt. Derpå pålägger man nytt fängkrut, och afbränner det midt emot honom, och när han ej mer frågar efter lukten af krutröken, börjar man skjuta. Först laddar man pistolen helt lindrigt med liten förladdning, och afskjuter den ett stycke framom hästen, med ryggen vänd emot honom, går efter skottet åter till honom, och låter honom lukta på pistolen, samt klappar honom. Allt efter som han vänjer sig härvid, laddar man starkare, skjuter nära vid, och slutligen öfver honom. Med samma lämpor och tålamod bör man äfven vänja honom vid larmet af trummor, fanors fladdrande och klangen af blottade vapen. Rädda hästar som vanligen ej äro starka, samt de som äro svagsynta, vänjes mycket svårare vid skott, än de som äro kraftfulla och försedda med goda, friska ögon; och änskönt man med tiden äfven med dessa vinner sitt ändamål, vill jag likväl icke recommendera sådana till krigstjenst.
En kavalleri-häst bör ej endast inom gränsen af en ridbana vänjas vid allt hvad ofvannämndt är. Han bör ock ofta öfvas på fria fältet och landsvägar, der en oändlig hop föremål förekomma, hvilka sätta de hästar i fruktan, som sällan komma ut. Framför allt äro vatten- och väderqvarnar, samt trädbroar ett stort föremål för många hästar rädsla. Om de emedlertid äro bekanta med hand och ben, och om ryttaren behörigt förstår att begagna dessa hjelpmedel, och äger det härvid nödvändiga lynne och tålamod, så öfvervinnas snart dessa svårigheter. Framför allt får man icke slå unga hästar vid dylika tillfällen emedan som jag dessutom redan anmärkt, fruktan för huggen jemte rädslan för föremålet nedslår deras mod, och gör dem helt och hållet förskrämda.
(Red: Denna inledning ger läsaren en introduktion till den tid som översättningen gjordes. Språket har under de nästan 200 år som har gått givetvis genomgått en förändring, stavning och den mer omständiga meningsbyggnaden, men är ändå fullt läsbar.)
Den Svenska Översättarens Inledning till Översättningen
En vän, som ehuru träget sysselsatt med ett annat yrke, likväl såsom älskare af ridkonsten, dagligen vid lediga stunder öfvar sig deri, och af medfödd lust genom praktisk erfarenhet hunnit lika långt i utöfningen af denna konst, som mången, hvilken ensamt egnat sig deråt, anmodade mig att från Tyska språket på modersmålet öfversätta denna så väl i Frankrike som Tyskland allmänt godkända afhandling i ridkonsten, i synnerhet då en bok, som omfattar det hela i denna konst, ännu saknades på vårt språk. Denne vän har afven af nit för den allmänna nytta, som bekantgörandet al denna afhandling skulle medföra, och i afseende på öfversättarens mindre lyckliga vilkor, ädelmodigt gått i förskott för tryckningskostnaden af boken med tillhörande planscher, hvilken öfversättaren härmed får äran tillegna alla Svenska Kavalleri Officerare och ridkonstens öfrige befordrare och vänner, med önskan att detta arbete måtte vinna bifall, ehuru öfversättaren i anseende till ämnets allvarsamhet nödgats mera hålla sig vid meningens rätta och tydliga uttryck än prydligt skrifsätt.
Svenska öfversättaren
