Carolineröden

 

Styckjunkare Johan Gustav Renat

Vad passar sig inte bättre att den första berättelsen härstammar från fångenskapen i Ryssland och med en "positiv" inriktning. Berättelsen går att finna i Göte Göransson och Alf åbergs bok Karoliner.

Styckjunkare Johan Gustav Renat var av judisk börd och hans far som hette Moses kom från Wien. I närvaro av den kungliga familjen blev dom upptagna och döpta till den lutherska kyrkan i Stockholm. Johan sökte sig till Artilleriet, deltog i alla fälttåg men blev rysk fånge i Perevolotjna. År 1715 deltog Johan i en rysk expedition men blev fånge hos kalmuckerna. Han undervisade och hjälpte dem att sätta upp ett eget artilleri med kanoner efter svenskt maner.

Mot kineserna blev han rådgivare till militären och besökte bl.a. Östturkestan. Under resan kom han över en karta som han förbättrade, satte skalan blev efter svenska mil. Han gjorde egna anteckningar, till exempel var man kan finna guld eller se vilda kameler. En dag blev Renat förvånad när han fick höra att en av kalmuckernas fruar hade en svensk handarbetslärarinna! Det var Birgitta Scherzenfeldt född Bäckaskog Skåne. Hon hade följt med sin man ut i kriget som senare tyvärr stupat. Efter några turer hade hon hamnat hos kalmuckerna som för övrigt skulle varit ett svinaktigt folk som aldrig tvättade sina matkärl utan bara slickade dom rena. Johan och Birgitta blev förälskade i varandra och de två gifte sig i kalmuckernas land. år 1734 var de tillbaka i Stockholm där de köpte sig ett hus i Gamla stan med fyra stycken kalmuckiska slavinnor . Dessa döptes om och blev anställda som tjänstefolk. Johan var nu en välbärgad man som hjälpte mången fattiga officerare och underofficerare från den ryska fångenskapen. år 1739 blev JG Renat kapten vid Artilleriet men avled år 1744.

Till slut något om kartan han förbättrade: Originalet hittades efter en del strul i Uppsalas Universitetsbibliotek och användes av August Strindberg som bevis för att Sven Hedin inte var förste svensk i Östturkestan utan hade en 200 årig föregångare nämligen J G Renat.

 


Karoliner

Trots alla de umbäranden och strapatsrikedom karolinerna fick vara med om så upplevde otroligt nog många av dem en ansenlig och aktningsvärd ålder. Vem av dem som dog sist är ju självklart svårt att säga men förmodligen är det i så fall officerare som kan komma ifråga. Längst av alla levde nog förmodligen ändå generallöjtnanten och riksrådet Per Kalling som var född 1700. Page vid hovet 1710 och fänrik vid livgardet 1718. Han dog först 1795 och året före sin död mottog han Gustav IV Adolf i örebro. Han var då klädd i sin ljusblå karolinska uniform med mässingsknappar, älghudhandskar och pampen i hand..(man kan undra vart den uniformen tog vägen).

Generallöjtnanten Wilhelm Carpelan och fältmarskalken Gustaf David Hamilton dog båda 1788. Sjuttio år efterkungens död och båda hade fått sina officersfullmakter av just Karl XII 1718. 1776 dog generallöjtnanten Erik Gustaf Queckfeldt som talade utmärkt Turkiska och Polska. även denne man hade stridit jämte den store Karlen vid Bender. Ja listan över ålderstigna karoliner kan göras tämligen lång, det var ju nu inte enbart i Karl X, XI och XII armé utan även under Gustav den II Adolfs armé fanns det de som kom upp i åldrandet. Vad detta beror på kan man bara spekulera i? tycker kanske det borde tvärtom. För även om kosthållningen på pappret var väl tilltagen så fungerade det allt som oftast inte praktiken.

Jag måste bara nämna lite om Giovanni Battista Pinello, vore ett helgerån av mig om inte annars. Giovanni kom från en förnäm och förmögen familj i Genua i Italien. Redan i ungdomsåren for han till Holland för vidare studier. Där fick han höra talas om Karl XII och hans bragder. Blev tämligen intresserad, lämnade studierna åt sitt öde och begav sig mot Kurland och till den Store kung Karl. Här blev han antagen som ryttare vid Livregementet till häst. Han var då tjugotvå år uti detta nådens år anno 1704. Giovanni följde med kungen på hans fälttåg och blev löjtnant vid Västmanlands regemente, men hade oturen att bli tillfångatagen vid Poltava. Under sex långa år vistades han i ett fångläger i Sibirien, men år 1715 lyckades han fly och ta sig upp till Archangelsk.

Väl där smög han sig ombord på en ett skepp som tog honom till Amsterdam. Vidare därifrån for han mot Lund, där kungen vid denna tid hade sitt högkvarter. I Lund så fick han sin fullmakt som gjorde honom till kapten inom Bohusläns regemente. Giovanni var i tjänst till år 1748, och dog till sist som överstelöjtnant på sin gård Ramneberg i Bohuslän april 1775. Han blev nittiotre år gammal och denne Karolin dog först efter att på morgonen företagit sin sedvanliga ridtur över ägorna.

 

Anders Luxemburg

Att skriva om dvärgen Anders Luxemburg under rubriken Carolineröden är väl kanske inte helt rätt. Han var definitivt inte en soldat i Konung Carl XII:s arme. Men ändå har han under sitt liv kommit närmare Konungen än många karoliner bara hade kunnat drömma om. Den lilla puckelryggiga dvärgen Anders Luxemburg föddes i Kumla socken i Närke år 1697. När han var 21 år gammal (1717) följde han med sin husbonde fältmarskalken Carl Gustav Mörner och dennes familj ner till staden Lund. Här träffade Anders Luxemburg, som har fått namnet efter sin förmenta likhet med den franske marskalken Luxembourg för första gången sin svenska Konung. Carl XII blev genast förtjust i den lilla dvärgen och han blev snart en stor favorit hos kungen. Anders saknade inte kunskaper eller färdigheter, han spelade flera instrument och framförde visor både på italienska och franska. Trots detta kan vi nog tänka oss att Anders blev både förlöjligad och utsatt för både det ena skämtet efter det andra. Det berättas bl.a. hur kungen en gång då han fick se dvärgen komma ridande på en klippare, sporrade sin egna häst kallad Knips och red omkull honom. En annan gång ville Konungen ställa till med bröllop mellan Anders och en puckelryggig rådmansdotter från Strömstad. Anders bönade och bad att få slippa, men Kungen var bestämd och sade "att prästen redan var kallad". Anders fortsatte med tårarna strömmande ut efter kinderna vädjande att slippa giftermålet. Och si i sista stund befriar konungen giftermålet.

Anders följer sedan konungen från Lund och med fälttåget mot Norge. Dagen före Carl XII:s död sändes Anders med frukost till honom i löpgraven. På befallning dukade han upp måltiden på sin hattkulle!! En stekt kyckling och en bit bröd. Till detta drack kungen vatten. Efter en stund spände konungen ögonen i Anders och frågade vilken väg han hade kommit? Genstigen svarade Anders förvånat. Det är inte rätta vägen utan den här sade kungen och pekade bort mot det belägrade Fredrikshald. Anders löd genast befallningen utan några frågor och började gå. Kungen och några av hans officerare stod uppe på en höjd och såg hur den lille puckelryggen gick den väg som han anvisats honom med trygga lätta stapplande steg. När han kom under fästningens beskjutningsled ångrade konungen sig och befallde tillbaka Anders. För visat mod fick Anders en dukat ur konungens hand. Dagen därpå stupade Carl XII.

Vad som där efter hände med Anders finns väl dokumenterat. Under Carl XII:s likfärd till Stockholm stod kistan en natt i Målhammar. Här lämnar Anders följet och tar med sig Carl XII:s häst Brandklipparen till Carl Piper´s egendom Engsö slott. (läs gärna vidare om hästen och Engsö slott under historia som finns på) Här lever han vidare sitt liv med en angenäm och rofylld tillvaro. Han fortsätter att vara uppskattad genom sina visor och anekdoter. Brandklipparen och Anders åldras tillsammans på Engsö och när Anders Luxemburg dör 1744 har han överlevt Brandklipparen med fyra år. En minnessten är upprest vid kyrkogårdsmuren till den puckelryggiga dvärgen Anders Luxemburgs ära. Texten lyder...

Här hwilar Anders Luxemburg född 1697 död 1744 som öfwer 30 åhr i sit herrskaps tienst lefwat med trohet känd af höga och låga och nu genom guds nåd utan men och lyte i det oförgängeliga.

Att Anders ändå inte fick någon gravfrid och spökar på Engsö än idag är fortfarande en gåta... många som har sett honom säger att han går med mödosamma steg i slottsparken... kan det vara så att Anders aldrig riktigt kom över sin konungs häst Brandklipparens våldsamma och tragiska död? Eller ännu värre såg det som ett svek mot sin Konung, det var kanske Anders sista uppdrag för sin Herre och Sveriges Konung att ta hand om Hästen och se till att Brandklipparen fick ett bra liv och ett värdigt slut. Vem vet, spökar gör han i alla fall.

 


Carl Wilhelm Drakenhielm

Carl Wilhelm DrakenhielmVintern 2010 hade jag förmånen att tillsammans med Hans S, Erik E. och Patrik N. bevittna en av de tre kvarvarande karolinska uniformer. Två av dem har tillhört kungar, nämligen karl XII och Fredrik I. Just den här ägdes och bars utav den nitton- årige Carl Wilhelm Drakenhielm från Östermalma i Ludgo socken.Drakenhielm Fortfarande är den till allmän beskådning i Ludgo kyrka, vilket i och för sig är intressant men borde nog vara under mer kontrollerande former eftersom både rocken hatten skjortan kulan och en ekkista vilken han förvarade sina saker kan vara föremål för mindre behjärtansvärda klientel. Carl Wilhelm föddes den 12 oktober 1699 i östermalma. Han var äldste sonen till ryttmästaren Johan Christoffer Drakenhielm och Anna Elisabeth Clerck.

Samma år som sin far dog 1713 blev han student i Uppsala, sin militära bana startade han ganska tidigt. Debut som sergeant vid Östgöta tremännings-
infanteriregemente. Avancerade sedermera till fänrik vid Upplands regemente den 26 december 1716 och blev till sist löjtnant vid Södermanlands regemente den 2 juni 1718.

Hösten 1718 och Karl XII har börjat sitt krigsföretag mot Norge.

Generalmönstringen med Södermanlands regementes enheter hade påbörjats redan i mitten augusti och avslutningen skedde i Mariefred den 22 augusti med överste- löjtnantens och Gripsholms kompanier. Den 30 oktober passerade den nittonårige löjtnanten Carl Wilhelm Drakenhielm gränsen tillsammans med sitt kompani och Söder- manlands regementes övriga enheter. Vädret var uruselt ,vägarna var obanade blöta och moddiga. Att slå upp sina tält var inte att tänka på och övernatta i stugor gick inte heller på grund av den ständiga risken för överfall. Kompanierna fick i stället hela tiden vara på sin vakt och ha hästarna sadlade. Bristen på foder och detta ständiga nattvak gjorde att många hästar fick sätta livet till och soldater blev sjuka. Vi hoppar nu fram till natten mellan den 29 och 30 november och den unge Carl Wilhelm befinner sig i en av de lerblöta löpgravarna för att övervaka skansgrävarnas slitsamma arbete. Risken med detta är också att så fort man råkar blottlägga sitt huvud över löpgravs- krönet utsätta sig för fästningens precisonskyttar. Carl Wilhelm visste mycket väl om detta men var i ett obevakat ögonblick tvungen att sträcka upp sig lite.. kanske var detta som många tror ödesbestämt! Den natten var i alla fall den unga löjtnantens öde att falla offer för en muskötkula. Den samtida regementsordern löd:

Den 29 november 1718 klockan två på natten blevo löjtnanten under Södermanlands ordinarie infanteri- regemente och Nyköpings kompani välborne herr Carl Wilhelm Drakenhielm med en Cartesche kuhlen skiuten igenom hufvudet och i axeln uti. Approcherna för Fredriks hall klockan två om natten. Gud fröjde des siäl idet eviga".

Nästkommande dygn, 30 november hördes: La piece est finie, allons souper (spelet är slut, låt oss supera). Repliken kom från den franske fortifikationsofficeren Philippe Maigret och verkade vara en bekräftelse på kungens dåraktighet att utsätta sig även han för fästningens skyttar. Skottet och nu även konungens död medfördes att belägringen av Norge upphörde och sakteliga påbörjades uttåget. En officer beskrev lättnaden över detta, på följande vis:

Äntligen vi kommo ur detta eländiga Norriget över bryggan till Svinesund till Strömstad. Fred kunde slutas".

En kungs hädanfärd har jag ganska ingående beskrivet på ett annats ställe. Drakenhielms hemfärd var nog av en helt annan karaktär men själva begravningen var säkerligen mycket ståtlig med vajande fanor och snidade begrav- ningsvapen samt den militära uppvaktning som tillhörde en adlig officers jordafärd. På ett litet papper skrivet i början av 1800-talet som var fäst på locket av hans fältkista kunde man utläsa:

Febr. den 1 1719 begrovs lieutnanten och under Södermanlands ordinarie infanteri regemente och Nyköpings compagnie välborne hr Carl Wilhelm Drakenhielm, hvilken den 29 novembris nästförvekne åhr sitt unga och ädla lif för sitt kära fädernesland, vid fästningen Fredrikshald i Norrige frimodigt uppoffrade, då han sin lefnad allenast uppfyllt 19 åhr, 1 månad 2veckor och 6 dagar. Dess själen englabild nu är fast stygga matkar kroppen tär.".

Visst är det märkligt att Carl Wilhelm Drakenhielm och KarlXII nästan samtidigt möttes av samma öde men att bådas kläder dessutom har bevarats åt eftervärlden vittnar väl om ett möjligt ännu märkligare öde. Och visst är det så sant som Göte Göransson har skrivit att inför döden så är konung och undersåte lika.

KBEC Tackar bröderna Matz och Lars Thuresson för de intressanta texterna