Ödet på Engsö slott
Efter en mycket bra historia om Carl XII:s häst Brandklipparen från broder Lars vill jag gärna tillägga några rader.
Tror mycket väl och att det faktiskt var på det sättet att flera av konungens hästar hade samma namn. Att Brandklipparen överlevde sin ryttare med tjugotvå år och dog på Engsö slott i Västmanland och att en gravsten är upprest där hästen dog har broder Lars redan tagit upp. Men hur han dog, och varför kanske ni också vill veta av en som har varit där och trampat samma mark och jord som Brandklipparen, Carl XII:s dvärggunstling Anders Luxemburg.
Under Carl XII:s likfärd till Stockholm stod kistan en natt i Målhammar. Kungens gunstling dvärgen Anders Luxemburg lämnade följet för att vistas på Engsö. Han tog passande med sig Brandklipparen till slottets egendomar och här levde dom ett angenämt och rofyllt liv till den ödesdigra dagen 1740. Det berättas då att vid en mörk natt hängde sig en stallknekt i stallet och Brandklipparen som med åren hade blivit mycket klok av mänsklig kontakt och god omvårdnad, kände att något ohyggligt hade inträffat och började bli otålig och nervös. I sin skrämsel och frustration slet hästen sig.
Så på morgonen skedde det så tragiska slutet. När stallfolket kom och låste upp dom stora dörrarna och även öppnade dom gick Brandklipparen i sken. Ut far en skenande häst och med solen bländande i ögonen galopperar han rakt mot muren som förbinder slottet med kyrkan. Döden var ögonblicklig. På platsen där detta skedde står som sagt idag en gravsten. Hästarna på Engsö idag skall tydligen avsky denna plats (gravsten) och tar alltid en annan väg.
Profoss Matz Thuresson