Mat, kulor o krut

Underhållstjänst

Man kan förlora ett krig utan tross, men man kan aldrig vinna ett krig utan en fungerande tross.

Så inledde min magister på KA4, sin lektion i underhållstjänst.
Ett ämne som tidigare fått stryka på foten för mer skjutning och realistiska stridsskjutningar men som väcker medveten hos en ung stridis så att vi nu blev mer intresserade elever. Det här var något nytt.

Denna inledande text visar att de stora fältherrarna som vunnit många slag, till sist förlorar kriget på grund av bristande underhåll och vad detta för med sig för sina trupper i umbäranden.

Bakterier och sjukdomar

De stora kraftsamlingarna för att slå sin fiende, kan på dessa tider då läkar- vetenskapen och medicinerna inte fått genomslag, medföra att hela arméer går under av världen minsta och farligaste motståndare, nämligen bakterier.
Sjukdomar har skördat fler offer än både svärd och kanoner ihop.
Napoleons svåraste fiende var klädlusen, inte den ryska vintern eller de ryska soldaterna, men det skall jag inte beskriva här, utan lite om funktionen av "trossen". Det finns all anledning att återkomma i detta ämne, men inte just nu.

Soldat i fält 1812 i La Grande Armée

Jakob Walter var en överlevare. Från hans minnesanteckningar kan man läsa om Napoleons marsch mot Moskva. Den 24-årige stenhuggaren Jakob Walter, bosatt i Ellewangen i Würtenberg, ett av de nybildade kungariken som lyder under franskt välde, inkallas till en armékår, som ingår i den armé av dittills okänd storlek som värden skådat. Den kommer att bestå av en blandning av fransmän, polacker, belgare, holländare, italienare, schweizare och tyskar.

Sammanlagt är det drygt 600 000 man som står i begrepp att börja den långa uppmarschen genom Tyskland och Polen för att tvinga Frankrikes allierade, Tsar Alexander av Ryssland att foga sig i Napoleons krav på världsherravälde.
Varje soldat skall i fält ha en daglig ranson av skorpor, ris eller torkade grönsaker, 240 gram kött, 2,5 deciliter vin och 15 centiliter eau de vie (sprit).
Förråden är fyllda av livsmedel, beklädnad, vapen och ammunition.

Transporter med häst och vagn

Problemet är att förflytta dessa uppräknade förnödenheter. Det sker med 9 336 vagnar dragna av 35 000 hästar, samt ett antal oxdragna foror.
Behovet av foder till alla dessa djur medför att fälttåget inte kan starta förrän mitt i sommaren, efter höskörden. Detta innebär att ju mer materiel och större armé som skall servas med underhåll, desto mer vagnar, och med det fler dragande djur och i sin tur, desto mer furage skall medföras till djuren. Nu kan ju ett visst överuttag medföra att man har levande skafferi med sig, men det är antalet och mängderna jag vill beskriva och problem med underhållet som vissa måste beakta.

Marschtakten på fotsoldaten

De blårockade franska fotsoldaterna är vana vid snabba förflyttningar och kan tillryggalägga upp till 55 kilometer på en dag.
En armé som oavlåtligt marscherar – utan att slåss – behöver ett halvt år på sig att nå från Paris till Moskva.

Så länge man befinner sig i Tysklands någorlunda välförsörjda jordbruksbygder kan man köpa något att äta, men från och med inmarschen i Polen börjar bekymren för födan. Det finns inte hopp om mer bröd förrän man gått över gränsen till fiendeland.
Uppenbarligen har trängen kommit rejält på efterkälken.

Charleville vanligaste vapnet

Det var inte lite som den reglementsenligt utrustade soldaten i La Grande Armée själv skulle bära med sig. Det viktigaste var vapnet, en flintlåsmusköt typ Charleville med modellår 1777. Uppkallad efter den berömda vapenfabriken i Charleville. Till den 1,5 meter långa och 4,5 kg tunga musköten hörde en bajonett och ett patronkök. Sidobeväpningen utgjordes av en kort sabel.

Ryggsäcken var av kalvskinn och packades med proviant, extra patroner, kläder och skor, nattmössa, diverse borstar och putsmedel för underhåll av vapen och uniform samt lönebok och lite personliga prylar. Ryggsäcken vägde mellan 15 och 20 kg. överrocken kunde rullas och spännas fast ovanpå rycksäcken. En fältflaska i trä, glas eller metall ingick inte i utrustningen. Mycket märkligt då man marscherar så snabbt och långt på dagen, så den fick de hålla sig med själva. Ofta bar soldaten någon del av lägerutrustningen, som gryta eller kokkärl. De var ju vana vid att man gick snabbare än trossen.

Plundring

Enstaka grisar olycksaliga grisar klubbas, hackas av sablar och huggs med bajonetter, för att slitas i stycken. Oftast medan den alltjämt var vid liv.

Jag lyckades flera gånger skära av en bit, men jag fick tugga och äta den rå eftersom jag var så hungrig att jag inte kunde vänta på en möjlighet att koka köttet.

Leden börjar glesna innan man fått kontakt med fienden. Man får försöka ett gammalt beprövat medel, nämligen plundring. Problemet är att alla städer som ligger i marschriktningen är att de redan är utplundrade.

Mortaliteten på slagfältet

30-åriga kriget dog i snitt 15% av de segrande och 30% av förlorarna. Det största manfallet sker alltid vid flykt; Kavalleriets huggsexa.

- Under Antiken gick det en soldat på 10m².
- Under Oktoberkriget gick det en soldat på 40 000m²

Den ryska armén fick order om att stoppa och hejda Napoleons framträngande mot Moskva. Platsen som valdes heter Borodino och datumen var den 7 september. Slaget stod strax utanför Moskva och varade i 21 timmar. Den ryske generalen var frånvarande fån slaget, likaså Napoleon. Den ryske generalen på grund av sitt intresse för starka drycker-speciellt Champagne och Napoleon pga. rapporterna om misslyckanden i Spanien.

Befälhavaren för de ryska styrkorna trodde inte sina rapportkarlar då de anmälde behov av mer ammunition. Artilleriet hade skjutit 90 000 granater o kartescher och hos Infanteriet hade 2 000 000 muskötsalvor avlossats.
Slaget slutade utan avgörande men med förlust av halva ryska styrkorna och en fjärdedel av de franska, sammanlagt nära 100 000 i förluster. Slaget vid Borodino var inte bara det största utan även ett av de allra blodigaste slagen i historien dittills.

30% av de stridande erhöll någon typ av skada!
Fältskären på Napolions Elitgarde, som inte ens deltog idag, hade bara han genomfört 200 amputationer den dagen.

På en och en halv timma hade marken täckts med människor och djur. Denna ohyggliga anblick var som ett dödsrike men människorna hade blivit så likgiltiga inför sina känslor att de alla sprang som dödsskuggor bort från de ömkliga skriken.

Aldrig hade så många stupat under en dag stridigheter som denna dag. Vi fick vänta ända fram till "Det Stora Kriget" – sedermera kallat 1: a Världskriget, VKI, då det senare blev ytterligare ett.

Det skulle dröja närmare ett århundrade innan sådana här förluster kunde uppstå igen. Två timmar efter framryckningen hade de brittiska styrkorna förlorat 60 000 man i stupade och skadade och detta var bara inledning av Slaget vid Somme.

Ett räkneexempel:

Om du tar en fullastad Jumbojet och kraschar den på slagfältet, och gör det var femte minut. Måste du krascha plan i åtta timmar innan du kommer upp till summan stupade och döda denna dag!

En jämförelse på logistik

Vid slaget vid Waterloo, förbrukade 250 000 man på 1 dag cirka 450 ton svartkrut. Infanteriet 150 ton – soldaten erhöll 60 färdiga papperspatroner per man, Artilleriet 250 ton – det åtgick 600 vagnar för att transportera detta. Kavalleriet förbrukade cirka 10 ton.

En annan men med sträckan jämförbar underhållslinje

Ervin Rommel hade med sin Afrikakår slagit och förföljt engelsmännen och därmed erhållit en väldigt lång sträcka för sitt underhåll av de stridande förbanden. Axelmakterna Tyskland och Italien var tvungna att skeppa sitt underhåll över Medelhavet från södra Italien till Tripoli i Libyen, som utgjorde deras viktigaste men ändå otillräckliga hamn i Nordafrika.
Väl iland skulle Afrikakårens underhåll transporteras över enorma avstånd. Från Tripoli till Bengazi var det 100 mil – lika långt som från Tyska gränsen till Moskva. Sedan var det ytterliggare 100 mil till Alexandria. Alla hamnar längs kusten, inklusive Tobruk, var för små för att underhållsmässigt spela en avgörande roll. Allt underhåll, inklusive drivmedel, ammunition och vatten, behövde därför köras på lastbil.
Afrikakåren hade 3 000 st och Italienarna 7 000 st som på dagtid utsattes för flyganfall och att klimatet med sand o damm halverade deras gångtid. En enormt stor mängd med lastbilar om man jämför med dispositionen av lastbilar inför invasionen av Sovjetunionen, då man disponerade en tiondel av antalet lastbilar som Afrikakåren hade till sitt förfogande. Det är därför du ser många hästdragna artilleripjäser och vagnar på de gamla svartvita dokumentärfilmerna från VKII.

Ervin Rommel skrev besviket i sin dagbok efter första slaget vid El-Alamien:

— "Vår anfallskraft har runnit ut i sanden"

Resterna av en armé

Hur gick det då för Jakob Walter och hans kamrater i La Grande Armée?
Av de 600 000 soldater som gav sig av på Napoleons fälttåg mot Moskva, återvände som mest 200 000. Vi talar om ett fälttåg där värnpliktiga och inkallade soldater från både Frankrike och dess Allierade hade förluster på 400 000 soldater. Till Paris återvände enbart 25 000 fransmän. Förlusterna på ryska sidan är svårare att beräkna, men uppskattas till ungefär lika stora som för Napoleons armé.

/Bertil Kärnefelt Tung Sjöfrontsartillerist.